Robin Christoffersson är tillbaka där allt började – i Leksand. Men 28-åringen är inte bara tillbaka i SHL-miljö efter en lång resa genom Hockeyettan och kvaldramatik. Vid sidan av isen lever han ett parallellt liv – som konstnär.

– Det är ett sätt att koppla bort hockeyn och bara vara i nuet, säger målvakten till Hockeysverige.se.

Efter att ha spelat upp Vimmerby till Hockeyallsvenskan, med ett avgörande mål i slutsekunderna i kvalserien, återvänder nu Robin Christoffersson till moderklubben. Men det är inte bara för ishockeyn han är omtalad – utan också för sina konstutställningar.

Två av dem har han haft på klassiska Siljans Konditori i Leksand.

– Jag har aldrig jagat vernissage, men när jag fått chansen har jag målat upp tavlor och hängt ut. Det är superroligt. Extra kul att det varit just här hemma där folk kommer förbi och faktiskt ser dem, säger han.

"Det ligger i blodet"

Konstintresset började ta fart under tiden i Malung – och det visade sig vara ett arv.

– Min farfar och hans två bröder är konstnärer. Min morfar också. Så det ligger i blodet, säger han.

Motiven är ofta natur- och dalainspirerade, men efter fyra år i Småland har även små röda hus från Vimmerby letat sig in på dukarna.

– Jag gillar att fota motiv som jag tycker skulle passa som tavlor. Sen utgår jag från det. Allt är självlärt – det har bara vuxit med tiden.

"Helt lyrisk i Johan Hedberg"

Född i Malung men uppväxt i Leksand började Robin Christoffersson spela hockey först i åtta-nioårsåldern – direkt som målvakt, efter att ha blivit helt tagen av Johan Hedberg.

– Jag hade inget intresse alls innan. Men pappa tog med mig på hockey i Leksand. Jag blev helt lyrisk i Hedberg och bara: "Jag ska också stå i mål!"

Tiden i Leksand blev fin men slutade snöpligt efter J20, när han inte fick det lyft han hoppats på. I stället började en krokig resa genom svensk hockey.

Konkurs, pendling och "ett skit-år"

Efter en flytt till Södertälje och ett försök att balansera A-lagsträning med spel i Haninge kom smällen: klubben gick i konkurs.

– Vi var på väg till träning när agenten ringde och sa att det stod på Hockeysverige. På plats sa de att det skulle överklagas – men vi fick aldrig licens. Då stod jag utan klubb, mitt under säsongen.

Det blev pendling från Södertälje till Märsta för spel i Arlanda – och samtidigt jobb i Nykvarn.

– Jag tränade 06.00, jobbade 08.00 till 15.00, tränade igen vid 19.00. Var hemma vid 22.00. Det var ett riktigt skit-år som satte mig i skiten lite.

Efter det: hem till Malung, sedan vidare till Östersund – och till sist Vimmerby, där han skulle få vara med om en av de mest dramatiska kvalserierna på senare år.

"En sekund kvar – sen var vi uppe"

I en kvalserie där Kristianstad, Hudiksvall, Väsby och Vimmerby slogs om en plats i Hockeyallsvenskan, hände det otroliga.

– Vi fick en utvisning med två minuter kvar. Hudik gjorde mål i sin match. Då var de klara. Men vi fick pucken, vår kille kom från utvisningsbåset, lade in den med EN sekund kvar. Plötsligt hade vi matchboll. Det var så sjukt.

Nu återvänder han till Leksand – och konkurrensen är tuff.

"Han är redan så jäkla bra"

Med sig i målvaktstrion har han Jakob Hellsten och Marcus Gidlöf.

– Jag känner mig jäkligt trygg med båda två. Gidlöf är fortfarande lite av en "pöjk", tänkte jag säga – men han är ju redan så jäkla bra! Han kan gå långt.

Att vara tillbaka i Leksand efter tio år är något han längtat efter.

– Det känns som att cirkeln sluts. Jag vill ta en plats i SHL, men om det skulle bli en utlåning – då vill jag spela, inte sitta bänk någonstans.

Och vem vet – kanske väntar ännu en utställning på Siljans Konditori.

– Jag har fått frågor och idéer – men nu får vi se hur mycket tid jag får över när säsongen drar igång, säger han med ett leende.

Missa inte